lostinsingapore

Nu har vi varit våra första dagar på jobbet. Det började med att vi på måndag morgon missade bussen som tar oss till jobbet. Vi stog och väntade på vad vi trodde var rätt upphämtningsplats, men några minuter efter avtalad tid kom det ingen buss. Vi bestämde då att vi skulle ringa busschauffören. Mr Lim. Det förvånade oss att det i telefonen svarade en herre som till hälften pratade någon sorts engelska och den andra hälften något oförståeligt pladder, troligtvis kinesiska. Vi förstod knappt vad han sa och vi tror att han tyckte att vi var dumma i huvudet. Men vafan, har man engelska som modersmål ska man väl kunna kommunicera på det språket också, eller?
 Vi fick ta en taxi.
Idag hittade vi på bussen i alla fall. Varje morgon är vi tvungen att korsa hela Singapore för att komma till jobbet. Det tar strax över en timme. Singaporeaner har visst en förmåga att bygga om överallt och efter alla dessa mil vi åkt i buss, MRT (tunnelbana typ) och taxi har vi kommit fram till en sak. Alla vägarbetare är Indier. Okryddat. Singapore domineras nämligen av två raser av människor: kineser och indier och uppdelningen av arbete verkar ganska självklar. Indier är vägarbetare och kineser resten.
På arbetet har vi fått ett uppdrag att förbättra deras ordersystem. Hur smarta tror dom att vi är? Vi får då sitta och titta på när två personer sitter vid datorn och smattrar på tangenterna samtidigt som de försöker berätta med deras alldeles för tysta och kinesbrytande röst vad de gör. Det får jag (Thomas) och Fredrik göra medan Ida och Stina får sovmorgon, åka på kundbesök, bli bjuden på mat, se en massa tuffa maskiner, få mat igen samt stå och skratta åt oss i flera timmar. Rättvist...
Nu har vi börjat tröttna på damerna som bara springer runt och inte gör något vettig samt tabbar sig i tid och otid. Vi skäms faktiskt.